Asta blev min första hund och min första norfolkterrier. Jag hade planerat köpet i fyra år och hade – analytisk som jag är – läst mig till att det var den rasen jag skulle ha (de som känner mig vet). Problemet var att få tag på en valp.
Jag bokade in mig på 19 (!) väntade kullar och på det viset gjorde jag mig känd i norfolkkretsar – vilket lönade sig. Jag fick förtur och därmed blev Asta min. Till en början var jag inställd på att endast ha en sällskapshund men efter att ha följt med uppfödaren på några utställningar så fick jag blodad tand.
Asta gick bra på utställning – där var hon "världens vackraste och gladaste hund". Eftersom gränsen mot Finland var stängd p.g.a. rabies och kuperade hundar inte fick ställas ut i Norge så fick Asta ta sitt internationella championat hemma i Sverige – därav den något underliga titelkonstellationen.
Asta blev mor till fyra kullar. De två sista kullarna planerades för att ge mig något att fortsätta avla på men tredje kullen resulterade i en ensam hanvalp och den fjärde blev det inte heller önskat resultat av. Den kullen bestod av en hane och två tikar men hanen hade dött i moderlivet vilket resulterade i ett kejsarsnitt och att den ena av tikarna inte klarade sig mer än några få minuter efter födelsen – hon var så klart den, enligt mig, vackraste valpen! Den andra tiken var pigg och kry men jag kunde redan vid denna tidiga timma se att det inte skulle bli något att gå vidare på. Hon blev en mycket trevlig sällskapshund – med ett utmärkt bakställ men mycket att önska i övrigt – stämde väldigt bra med mitt första intryck faktiskt!
Asta blev i samband med kejsarsnittet även kastrerad och levde resten av sitt liv sorglös som en valp. På slutet fick hon dock en släng av demensångest men jag letade reda på en veterinär som skrev ut ”lyckopiller” till hundar och sedan var allt frid och fröjd igen.
Asta råkade ut för leversvikt när hon närmade sig 15 år och började må tjyvens efter varje måltid. Hon dog dock som världens lyckligaste hund. Hon hade då inte ätit på ett dygn vilket höll illamåendet på avstånd. Efter den lugnande sprutan fick hon äta precis så mycket levergodis som hon mäktade med – en otrolig lycka för en hungrig hund! Mitt i en tugga somnade hon i min famn och den sista sprutan var endast en parentes i sammanhanget. Bättre än så kan inte ett hundliv sluta och jag bevarar ögonblicket som ett ljust minne i mitt hjärta.
***
